Livet.. PFFFT, jävla skit.

Finns inget som kallas liv, när man är fast i tankarna, helt fast i något som inte alls är JAG. Tappade mitt liv för längesen och jag försöker verkligen hitta tillbaka, till den jag är, till mig själv. Men varje gång jag känner att jag är påväg, så faller jag tillbaka lika snabbt igen. Är vilsen, tappat kartan och kan inte ta mig fram. Har ingen ork, ingen kraft för att lida ensam. Allt är svart, minnen som styr och ensamheten som bara finns här. Är inte ensam, men varför känner jag mig så?
Ingen som ser, ingen som hör, ingen som märker att det faktiskt gör ont, att det är en kamp varje dag för att jag ens ska orka resa mig ur sängen.
Ingen som förstår, att även fast jag skrattar och ler, så är det inget som är rätt. Finns ingen, ingen alls. Jag vet att jag är älskad, men jag känner inget alls. Jag önskar att jag dör, när livet rasar och blir så skört. Men jag ska klara det, men vet inte när hur och var.
Ge mig ett liv, för mitt liv är alltid dött. Såren läker kanske med tiden, men ärren finns alltid kvar.
Smärtan kommer aldrig försvinna, finns inget slut. Jag vill leva, mitt liv är mitt liv och jag vill få ha det så. Men var längesen jag styrde mig själv, längesen jag hade kontroll. Det var längesen det gick en hel dag, längesen det gick 24 H utan tårar. Kanske kommer dagen jag väntar på? Dagen då jag får leva, dagen jag finner glädje. Men den är långt borta och kommer aldrig komma dit utan kamp, men hur jävla länge ska man behöva kämpa egentligen?

Jag orkar faktiskt inte, är det en såhär jobbig kamp att finna sig själv, finna allt.
Så vill jag i ärlighetensstund faktiskt inte vara jag.