Oron

Jag har alltid oro, det har jag haft sen jag var liten. Varför? 
Ingen aning, eller en liten aning har man kanske.. 
Jag är alltid rädd, orolig, för att bli lämnad, ensam och bara utan alla andra. Alla som jag någonsin älskat, som jag någonsin brytt mig om har alltid lämnat mig antingen med dödsfall, frivilligt eller bara en dag försvunnit. Förutom min pappa, som alltid stannat kvar och jag skulle aldrig klara mitt liv utan att jag har honom, aldrig. 
 
Men oron finns alltid, minns så väl en gång hos dagmamman när jag var kanske 5-7 år någonting och jag störtgrät så fort pappa släppt av mig på morgonen, och när jag blev frågad vad som var fel sa jag "tänk om han lämnar mig här, föralltid och aldrig kommer tillbaka, vart ska jag ta vägen då? Han får inte lämna mig" 
 
Jag har alltid en sån oro, vilken människa det än är, därför är det svårt för mig att släppa tillbaka, om någon väl har gått. För jag klarar inte känslan när någon lämnar mig, jag kan bara inte ta det. För mig är det det värsta som finns. Verkligen, det värsta som finns! Tror inte ens jag kan förklara denna rädsla, dessa känslor, eller nåt som har med detta att göra. För det är så hemskt så det blir riktigt obehagligt. Ensam Vad är det? Hur skulle jag kunna klara mig? 
 
Jag har som van att stänga ute människor känns bäst så, finns ingen som känner mig men ändå är nog pappa den som känner mig bäst, som kan mig, som vet de mörkaste som funnits i mig och som sett hur illa det faktiskt kan bli i perioder. 
 
Men den enda personen jag faktiskt kan vara beroende av är mig själv, det är något jag lärt mig. 



Justgirlythings

jj
 

Justgirlythings