Varför ska jag känna mig så ensam när jag inte alls är det? Varför ska mina tankar jämt ha övertaget och varför ska jag aldrig få le? Varför kan människor aldrig glädjas åt mig? Varför vill alla jämt förstöra? 

 

Jag är så oerhört glad att jag har alla som jämt stöttar mig, så jävla glad att jag har er som alltid förstår och som accepterar mig för den jag är och som inte försöker ändra på mig! Jag älskar er för att ni accepterar mig, trots mina problem och trots allt man måste stå ut med när man väljer att ha mig i sitt liv. 

Ni är guld värda!