Att det ska gå så långt att det drabbar den som betyder mest för mig, det gör ont i hjärtat så det känns i hela kroppen. Att någon man vill ska kunna betyda något, gör såhär. 

 

När ska människor inse att utan min pappa hade jag fan inte klarat mig. Finns ingen som torkat mina tårar som han och det FINNS ingen som kan få mig att tycka illa om honom hur mycket det än sägs. Jag orkar inte höra på allt detta mer, när ska ni förstå att det gör ont och att det är sånt här som får mig att falla tillbaka till ruta ett igen när jag kommit så långt som jag gjort. 

Jag hade ALDRIG kommit såhär långt ensam, utan dom som alltid finns. Jag hade aldrig varit redo att börja skolan till hösten om inte jag hade fått all hjälp. 

Skiter fullständigt i vilka som tar åt sig av det här eller inte, det är min jävla blogg och jag skriver vad jag vill. Hur mycket problem det än ger mig, så kommer ni inte kunna tysta ner mig! ALDRIG!

 

Om jag så ska kämpa tills jag dör, så kommer jag göra detta nu. Och tar ni ifrån mig de människor som betyder mest, så kan ni räkna med att jag är död imorgon.