Vad är grejen med att jag ska äcklas så av mig själv? Att jag knappt kan se mig i spegeln utan att gråta, för allt jag ser är så jävla äckligt. Allting med mig får mig spyfärdig och jag vet att det är detta tankesätt som sätter mig i beroenden och tankar på att det inte är så farligt att hoppa över en måltid, som sen blir till 2,3,4 osv. 
Allt jag vill är att få må bra med mig själv men vet inte hur.

 

När jag idag fick höra "när ska du se vad jag ser och inse att du är värt det, att du redan är perfekt" så fick det mig att tänka och jag önskar att jag kunde se på mig själv som andra ser på mig, men jag kan inte det. Allt som finns är alla äckliga tankar och alla minnen, ärr, ja allting som speglar min kropp och vem jag är får mig att spy. Allting äter upp mig innifrån och jag känner att enda chansen för mig att komma ifrån det här, är att komma bort härifrån. Annars kommer jag gå sönder, eller jag är redan trasig, men jag vill bli hel och det blir jag aldrig här. Längtar så till skolan är klar och jag äntligen kan lämna stället där allting bara är en ständig påminelse om alla minnen, alla änglar som dött, alla slag, skrik och tårar, all alkohol, alla panikattacker, allt självskadebeteende, ja allting. 

Jag vill bara bli fri