Oron

Jag har alltid oro, det har jag haft sen jag var liten. Varför? 
Ingen aning, eller en liten aning har man kanske.. 
Jag är alltid rädd, orolig, för att bli lämnad, ensam och bara utan alla andra. Alla som jag någonsin älskat, som jag någonsin brytt mig om har alltid lämnat mig antingen med dödsfall, frivilligt eller bara en dag försvunnit. Förutom min pappa, som alltid stannat kvar och jag skulle aldrig klara mitt liv utan att jag har honom, aldrig. 
 
Men oron finns alltid, minns så väl en gång hos dagmamman när jag var kanske 5-7 år någonting och jag störtgrät så fort pappa släppt av mig på morgonen, och när jag blev frågad vad som var fel sa jag "tänk om han lämnar mig här, föralltid och aldrig kommer tillbaka, vart ska jag ta vägen då? Han får inte lämna mig" 
 
Jag har alltid en sån oro, vilken människa det än är, därför är det svårt för mig att släppa tillbaka, om någon väl har gått. För jag klarar inte känslan när någon lämnar mig, jag kan bara inte ta det. För mig är det det värsta som finns. Verkligen, det värsta som finns! Tror inte ens jag kan förklara denna rädsla, dessa känslor, eller nåt som har med detta att göra. För det är så hemskt så det blir riktigt obehagligt. Ensam Vad är det? Hur skulle jag kunna klara mig? 
 
Jag har som van att stänga ute människor känns bäst så, finns ingen som känner mig men ändå är nog pappa den som känner mig bäst, som kan mig, som vet de mörkaste som funnits i mig och som sett hur illa det faktiskt kan bli i perioder. 
 
Men den enda personen jag faktiskt kan vara beroende av är mig själv, det är något jag lärt mig. 



,

I think of all the mistakes I made, 
All the people I've hurt
All the times I failed
Am I a mistake?
If I accomplished my goals, will that make me better?
Somedays I look in the mirror and I just want to cry
 
If I lose the weight, will that make me beatiful?
 
 
If I feel like I'm nothing, is it true?
 
 

Vad är grejen?

Vad är grejen med att jag ska äcklas så av mig själv? Att jag knappt kan se mig i spegeln utan att gråta, för allt jag ser är så jävla äckligt. Allting med mig får mig spyfärdig och jag vet att det är detta tankesätt som sätter mig i beroenden och tankar på att det inte är så farligt att hoppa över en måltid, som sen blir till 2,3,4 osv. 
Allt jag vill är att få må bra med mig själv men vet inte hur.
 
När jag idag fick höra "när ska du se vad jag ser och inse att du är värt det, att du redan är perfekt" så fick det mig att tänka och jag önskar att jag kunde se på mig själv som andra ser på mig, men jag kan inte det. Allt som finns är alla äckliga tankar och alla minnen, ärr, ja allting som speglar min kropp och vem jag är får mig att spy. Allting äter upp mig innifrån och jag känner att enda chansen för mig att komma ifrån det här, är att komma bort härifrån. Annars kommer jag gå sönder, eller jag är redan trasig, men jag vill bli hel och det blir jag aldrig här. Längtar så till skolan är klar och jag äntligen kan lämna stället där allting bara är en ständig påminelse om alla minnen, alla änglar som dött, alla slag, skrik och tårar, all alkohol, alla panikattacker, allt självskadebeteende, ja allting. 

Jag vill bara bli fri
 
 
 

Tidigare inlägg