Acceptera sin sjukdom?

Jag hade väldigt svårt till en början att acceptera att jag faktiskt var sjuk. Vid 12 års ålder då jag mådde som värst så vägrade jag ta emot hjälp och det höll på så tills jag blev runt 16 år då jag inte längre hade något val och helt enkelt på riktigt gick in i väggen. 
 
Varför?
Jag vet faktiskt inte, kanske var det så att jag inte orkade med frågor, bearbetning och en massa jobb. Men ändå så är det värre att leva med allt ensam, panikångest, depressionen, jag var fast i mörkrets grindar och ville helt enkelt inte ta mig ut. Det hade vart en sån del av mig så länge, det var liksom den jag var, och hur skulle jag vara utan det? 
Under denna tiden var jag väldigt vilsen och hade ingen aning om något, blev påtvingad massa psykiatrier och allt men det gick inte. Varför ska man prata med någon när man blir tvingad till det? Vill man ha hjälp måste det vara en själv som avgör det, inte någon annan. Man måste våga, vilja och vara beredd på att kämpa, genom blod svett och tårar. 
 
Människor i min omgivning.
De människor runt omrking mig hade länge sett att jag inte var okej. Men sen när jag väl fick diagnosen så kunde inte de heller acceptera, knappt ens jag vid den tiden. Men jag tror att de flesta visste att det inte var riktigt rätt med mig, men ändå går det än idag inte för vissa männsikor att acceptera och inse att jag faktiskt är sjuk fortfarande. Det försvinner inte med lite daglig medicinering och konstanta besökt med psyk osv. Det kräver år av bearbetning och det är fortfarande skit jobbigt för mig, allting. Om inte andra accepterar mig för min sjukdom, hur ska jag kunna göra det själv? 
 
Idag. 
I dagsläget så är det helt upp och ner, har ingen samtalskontakt då jag står på "väntelista" Hur kan man sätta någon med svår depression på väntelista? Jag mår inget bra och har inte gjort det på kanske 2 månader. Har kommit i gamla vanor och fått återfall av självskada och väldigt mycket panikattacker. Jag vet inte men det känns som ett ändlöst fall, som att jag faller och aldrig slutar. Så fort man ringer och ber de skynda på blir svaret: Öka dosen med antidepp. Man bah NEJ det är inte det jag vill, jag vill få samtalskontakt och få tillbaka mina rutiner jag är van vid. Jag kämpar genom blod svett och tårar än idag och kommer nog få göra det ett tag. Jag kommer inte bli frisk på ett bra tag, men är glad över att jag tog första steget till hjälp och att jag kommit en bit på vägen. Men just nu, ingen ork, ingen glädje, ingen livslust alls. 
Allting känns så tråkigt, jobbigt bara vidrigt. Jag spyr på livet och jag spyr på mig själv, det är så det känns just nu. Hoppas att det kommer gå uppåt så småningom, men jag tvivlar på det.

 

Review - BC Hårolja

Fick även en hårolja i glossyboxen som man kan använda både i torrt och blött hår och jag har bara använt den i blött hår och jag tycker faktiskt om den! Den luktar sjukt gott och utgör det som den ska göra, den gör håret mindre frissigt och glansigt, helt perfekt! Denna oljan kommer jag absolut köpa igen, min nya favorit helt klart! 
Den får lätt 10 av 10!

Måndag!

Hej på er! 
Vaknade för ett tag sen och nu tar jag det lugnt idag blir det stallet i detta oväder och longering står på schemat för storm idag! Dels för att det regnar så mycket och dels för att jag inte vet hur mycket han gått.
Så det blir på med regnkläder och cykla ut sen! :) 
Hoppas ni får en bra dag allihopa!:)