Just nu är inget bra! Jag kan inte le längre, på något sätt. 

 

Det kanske har gått får långt, så jag helt enkelt inte kan känna längre? 

Jag hatar att behöva undvika platser som gör mig rädd, jag hatar att inte kunna sova mer än max 1 timme om nätterna, jag har tankar som styr, över hela mig.

Jag kan inte styra mig själv, allt sitter för djupt, så nu låter jag helt enkelt ångest, depression och all stress styra. Jag har tappat den jag är, mig själv och kan inte hitta mig igen. Är trött på att ständigt gråta och att ständigt bara längta efter döden. Denna eviga längtan efter att slippa andas gör mig galen, är fast och fången i mig själv, varför? 

När är det min tur att hitta ut?

Ännu värre med min sjuksrivning från skolan, har inget att göra om dagarna.. Pluggar dock 3 ämnen hemma, Svenska, Engelska och Historia, men annars så är jag helt sysslolös. Hatar att bara gå runt omkring och känna ångest.. 

Jag säger bara fuck it, snart ger jag upp.