Det är i mörkret i mitt rum som jag trivs bäst, trivs i mörker. Vet inte om det är pga vana eller för att jag kan slappna av då.. 

 

Det är den här tiden på kvällen som jag tänker och fastnar. Har fått nya och starkare mediciner idag, hoppas det kan hjälpa mig. För jag är helt orkeslös, helt slutkörd. Livet är så dåligt just nu så jag inte ens orkar gå rak i ryggen.. Det enda jag orkar med är hunden och tacka gudarna för att denna lille man kom in i mitt liv! 

 

Depressionens mörker är helt över mig och jag vet inte hur jag ska komma ur detta, eller om jag ens vill. Har varit här så länge så vet inte hur jag skulle kunna leva mitt liv annars. Kommer jag ens ha ett liv som "frisk"?

 

Jag kommer att få börja olika behandlingar och liknande för att komma tillbaka dit jag var förut. Men just nu har jag ingen kraft eller ork. Fick en panikattack idag och nu kommer dom allt tätare. Denna gången var den riktigt hemskt och jag blev helt lila blå, mycket värre än vanligt. Sen blir det ju inte bättre av att jag är "fysiskt" sjuk också, med feber och halsmadlar och allt va det är. Då blir allting genast ännu tyngre. 

Jag får panik över allting, att inte klara skolan igen, att inte klara av att resa mig, för denna gången är jag långt ner. Vet inte hur det ska gå till, de jag pratar med blir också oroliga, senaste gången när jag var och pratade med henne sa hon "du gör mig rädd och orolig, för nu kan jag se mörkret i dina ögon igen Johanna" 

Mitt enda svar va " Det finns där jämt, och när det visar sig är det ett tecken att jag nåt botten" 

6 veckor självskadefri var allt jag hade att glädjas över, nu är det bara att börja om. Allting är på 0, jag också. Varför ska jag ha sånt hat emot mig själv? Varför kan jag aldrig få bli frisk? 
Jag har hela livet framför mig, men jag kan inte lämna det som ska vara bakom. 

Jag har också något som jag tror att jag inte berättat förut, så är jag något som kallas "bipolär" en väldigt stark grad också. 

Det är så många utredningar hela tiden för att se vad som är felet på mig, det är också det som jag får panik över, att veta att det är fel på mig. Fyfan vad jag hatar mig själv. 

 

Ska också genföra utredningar som visar på borderline, vilket jag tror stämmer mer på mig än bipolär, på riktigt borderline är jag. Jag hoppas att de hittar rätt, så jag kan få rätt behandlingar och tillslut finna lite sinnesfrid. 

 

Usch nu måste jag försöka sova, även fast jag vet att jag inte kommer kunna. 
Har stängt av kommentarsfunktionen på detta inlägg pga personliga själ.