Ni som följt mig ett tag vet att jag har haft det jobbigt och en sak som faktiskt har vart värst av allt är mitt självskadebeteende. 

 

Första gången jag någonsin skadade mig själv var jag 11 år. Jag minns att jag hade sån smärta över bröstet och jag fick syn på en rakhyvel, av bara farten tog jag sönder den och tog ut bladen, som att jag hade gjort detta så många gånger förr, fast det var första gången jag gjorde det så kände jag kontroll och som att det var helt okej. Jag minns att jag drog några rispningar på handleden och sedan ångrade mig för jag tänkte att hur ska jag kunna förklara det här? Så jag la ifrån mig den men sneglade på den ett tag bland alla tårar som kom och tog ett stadigt grepp i den och gjorde djupa sår på mina ben. 
Detta kanske låter hemskt, men det var här allting började. 

Första gången jag erkände för min pappa var jag 12 år och det var det värsta i mitt liv. Jag dolde det väl från omvärlden med långärmade tröjor, smink, bandage osv. Men någonstans mitt i allt så sökte jag efter hjälp, men ville inte ta emot den. Allting var för känsligt för mig.
Tills att jag var 14 år och valde att ingå ett löfte med en kär vän att inte skada mig själv på ett år, jag höll det men bara några dagar efter att året hade gått fick jag återfall och allt var som vanligt, allt gömmande, levande i skuggor osv gjorde mig helt lugn. Det var jag, vem skulle jag annars vara? Hur skulle jag annars hantera all ångest om inte med egna medel mot mig själv, för allt jag kunde se i spegeln var äckligt. Om jag redan hade blivit lämnad av någon som alltid ska finnas, varför ska jag då acceptera mig själv? För tydligen så gjorde inte någon annan det. 

Vid 16 års ålder så valde jag att lägga av, jag fick tillbaka denna tappade kontroll och kände mig bättre. Tills dess att ett struligt förhållande kom in i bilden, och jag fick ett återfall. Sen dess har det varit upp och ner, har fått hjälp, men den enda hjälpen jag kände mig trygg med fick jag lämna när jag fyllde 18. 

 

Nu har jag endast varit utan i 6 veckor, för mig är det stort. Jag har varit självskadefri i 6 veckor. Men det finns stunder då jag faller och jag tappar kontrollen, men jag hoppas den här gången. Jag vet att människor tror på mig och jag har lärt mig att acceptera det faktum att jag är sjuk och att jag behöver hjälp. Men allting jag ser i spegeln är fortfarande äckligt, jag kan inte acceptera mig själv, men jag försöker. Att lämna ett destruktivt förhållande till mig själv är så förbannat jobbigt. Det har så länge varit min säkerhet att komma ifrån ångest, komma ifrån depressionen som styr mitt liv, detta ÄR mitt liv. 
För mycket har hänt för att jag känner att jag ska kunna klara det här, men jag försöker iaf och har försökt så många gånger utan att fortfarande ha gett upp, tillslut kommer jag att klara det och få känna mig fri och kontrollerande över mitt eget liv, jag är jag och kan inte ändra på det, det enda jag måste göra är att acceptera mig själv. 
Detta är tankar jag bär på varje dag, allting bara snurrar i mitt huvud och jag kan inte ta mig ur tankehjulet. Behöver hitta någon som kan ge mig den hjälp jag kan få, utan mina mediciner skulle jag vara hjälplös. 

 

Alla dessa tankar, stunder som jag ägnat mitt liv åt att trycka ner mig själv och göra mig illa, jag hoppas att det för en gång skull är över, jag hoppas. 
Jag vill klara det här, jag vill ha MITT liv tillbaka.